Krisberedskap

Sverredal & Langen arbetar främst förberedande och förbyggande med krisberedskap, proaktiv krishantering och kriskommunikation. Vi ser det som framgångsfaktorer när olika verksamheter ska förändras, utvecklas och förvaltas.
Genom att planera, genomföra risk- och sårbarhetsanalyser, utbilda, samarbeta och öva kan vi stärka olika aktörer i näringslivet och vårt samhälle.

Föreningen Krisinstitutet

Sverre Sverredal och Maria Langen är grundare av den ideella intresseföreningen Krisinstitutet (tidigare Svenska Institutet för Kriskommunikation). 
Krisinstitutet erbjuder medlemskap till dig som vill engagera och utveckla din kompetens tillsammans med andra experter inom krishantering, kommunikation och beredskap.
Föreningen kvalitetssäkrar även utbildningar, som diplomeringen i kriskommunikation, inom området. Sverredal & Langen tillhandahåller utbildningar i linje med Föreningen Krisinstitutets koncept.

Krisinstitutets utvecklingsresa 
Svenska Institutet för Kriskommunikation (Krisinstitutet) etablerades 2009 i syfte att:

  • Förebygga kriser – för att skydda värden som varumärken, tillgångar och människor!
  • Effektivisera kriskommunikation – för att skapa trygghet och lindra effekterna av en kris!
  • Bearbeta kriser – för att människor ska få stöd att komma vidare ur krisen!
  • Lära av kriser – för att höja kompetens och utvecklas genom erfarenheter!

Under 2017 utvecklades verksamheten och Svenska Institutet för Kriskommunikation ombildades till en ideell intresseförening. Ny styrelse och nytt namn:  Föreningen Krisinstitutet.

Föreningen Krisinstitutets verksamhet 2017-2019 är inriktad på kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan medlemmar och andra intressenter. Utbildningskonceptet med diplomering och certifiering utvecklas löpande. 

Mer information om Föreningen Krisinstitutet via Krisinstitutets webbplats

Kriskommunikation - att leda i blåsväder, förlag Sanoma Utbildning (december 2012). Författare Sverre Sverredal och Maria Langen. Boken kan köpas via nätbokhandlare som Adlibris och Bokus (länk)

Krisinstitutet arkiv 2009-2017

2013

GOTT NYTT ÅR!

Posted on 2013-12-30 by Maria
Tack allihop för ett år med givande dialog, utbildningar och seminarium. Vi ses 2014!
Hälsar Maria och Sverre

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-12-16 by Maria
Det är med glädje och stolthet vi kan berätta att ”Kriskommunikation – att leda i blåsväder” har blivit nominerad till priset för årets HR-bok. Förutom Krisinstitutets bok är det nio andra titlar med i matchen. Alla bedöms vara ”angelägna, aktuella och användbara”.

Håll tummarna! I januari får vi reda på hur det går.
Årets HR-bok arrangeras av Sveriges HR-förening och Personal & Ledarskap.

Mer information finns till http://www.personalledarskap.se/nyheter/tio-nominerade-till-arets-hrbok/33401.pl. Notera att det krävs en inloggning för att läsa all information på sajten. Det är dock kostnadsfritt att registrera sig.

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-03-20 by Maria
”Det är med en speciell insikt, som man bara kan få genom att genomgått och praktiskt hanterat kriser, som de kommer med verklighetsgrundade råd i boken, inget är lämnat åt slumpen. Guldstjärnan ges till Kriskommunikation – att leda i blåsväder genom att den innehåller exempel på övningar organisationer och företag kan göra för att bli bättre på att hantera kriser, vilket gör att den står ut från mängden av krishanteringsböcker som finns på marknaden idag.

En bra läsning för presscheferna, organisationerna och företagen som vill ta ett helhetsgrepp kring krishanteringen och lyssna till goda råd som är hämtade ur verkligheten.”
/Joakim Liljeberg, pressekreterare Moderata Ungdomsförbundet

Boken är utgiven på förlaget Sanoma Utbildning i december 2012. Svenska Institutet för Kriskommunikation genomför kurser för ledningsgrupper och styrelser, diplomutbildningar för kommunikatörer, krisscenarioövningar för studenter (på bland annat risk- och krisprogrammet).

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-11-20 by Maria
Fler och fler ledare och kommunikatörer väljer att gå Krisinstitutets diplomutbildning i kriskommunikation. Dessa diplomerade personer är viktiga kuggar i sina organisationer. De fungerar som drivkraft, stöd och utvecklar sina kollegor inom kriskommunikationsområdet. Genom att jobba strategiskt och metodiskt med kriser kan deras organisationer undvika och parera många kriser som annars hade kunnat bli svårhanterliga. Kriser som ändå uppstår kan hanteras bättre och effekterna lindras.

En god kriskommunikation underlättar beslutsfattande och internt samarbete. Dessutom ökar det externa förtroendet för organisationen när olika individer och grupper ser att medarbetarna tar krisen på allvar – de lyssnar och berättar vad som har hänt, hur de hanterar krisen och vad som händer härnäst.
Vem är diplomerad kriskommunikatör i din organisation? Har ni ingen, kontakta Maria Langen eller Sverre Sverredal direkt på info[at]krisinstitutet.se så utbildar vi er. Nästa kriskommunikationsutbildning planeras till i början av februari.

För de personer som redan diplomerats av Krisinstitutet erbjuder vi nu ett ”steg två”. Det innebär att du – efter att ha genomgått en halv dags kurs – blir godkänd av Krisinstitutet att själv genomföra diplomutbildningar inom din egen organisation.

Kursmaterial för samtliga utbildningar är vår bok Kriskommunikation – att leda i blåsväder (utgiven av Sanoma Förlag, december 2012).

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Langen Foto: Maria Langen

Posted on 2013-10-01 by Maria
De syriska flyktingarna vill att vi berättar deras historia. Vår närvaro för med sig hopp om att bli sedda och hjälpta i sin strävan mot en okänd framtid, som bara kan bli bättre än vad den är idag…
Vi välkomnas in i familjers temporära hem för att lyssna till vad de har att berätta. Innan vi kliver in i tält och baracker tar vi av oss skorna – precis som de syriska flyktingarna själva gör – för att sedan slå oss ner på färggranna mattor som täcker den sandiga marken. Det är tryckande hett i lägret, upp emot 40 grader och vindstilla.

I FN:s flyktingorgan UNHCR:s läger vid byn Bazrma träffar vi en familjefar med fem barn. Han berättar att de får ris tre gånger om dagen. Till frukost ingår en brödskiva och ibland även ett ägg per person. En gång i veckan delas det ut någon form av kött. Det är svårt att leva på. Den yngste babyn är sjuk, han har tappat flera kilon i vikt sedan de kom hit för 27 dagar sedan. Det råder brist på läkare och mediciner i området.

Ovisshet är troligen det mest beskrivande ordet när det gäller framtiden. När människorna vi träffar  talar om hemlandet kommer känslor som oro, ilska och sorg fram. Mot oss visar de en väldig värme.
För den som har pengar finns en kiosk att handla i och då och då kommer lastbilar med leveranser av olika slag. Allt ifrån mat till isblock och vattentankar. UNHCR delar även ut madrasser, mattor, köksutrustning och andra förnödigheter till det växande antalet personer i tälten på området. Man tror att det bor cirka 5000 personer i lägret idag. För bara några månader sedan var här tomt – lägret är nytt och det är inte det enda i det Irakiska Kurdistan. Det finns många fler, ungefär lika stora och större än detta läger.

I lägret Domiz – som vi besökte två dagar tidigare – gick uppgifterna om antalet flyktingar isär. Allt mellan 40 000 och 200 000 personer kan bo där! Det byggdes ursprungligen för att tillfälligt husera cirka 1000 personer men har vuxit utom all kontroll. Det man ser är tält, på tält, på tält med någon enstaka decimeters mellanrum. Läkare utan gränser rapporterar att flera familjer tvingas dela madrasser, och varje dag kommer fler flyktingar.

Konflikten i Syrien är inne på sitt tredje år. Inbördeskriget har tvingat mer än 2 miljoner människor att lämna sina hem för att söka skydd i grannländerna. Enligt UNHCR är hälften av dem är barn, de flesta under 11 år.  Ännu fler är kvar, och på flykt i landet. ”Det är en humanitär katastrof och situationen är akut!”

Jag, Maria Langen, som skriver det här brukar ha mina egna små humanitära hjälpprojekt i olika länder. I liten skala, med mikrolån och rena stödinsatser som…
… att bidra till en brunnborrning och stödja ett safariföretag i Tanzania.
… att köpa de första tegelstenarna till en indisk man som ser att han kan förtjäna sitt leverbröd på att bygga hus
… att ge pengar till en burmesisk cykeltaxiförare som behöver en ny cykel
… att bidra med en slant till byns matmor som ägnar sitt liv åt ett soppkök för sydafrikanska barn

Mina idéer brukar sällan sina, men när det gäller de syriska flyktingarna går jag bet. Mitt bidrag kan endast bli att berätta denna historia i text och bild. Min övertygelse är sedan att vi alla måste stödja andra redan etablerade organisationer att kriskommunicera och hjälpa flyktingarna vidare i livet.

Eftersom de två organisationer jag har stött på är FN:s flyktingorgan UNHCR och Läkare Utan Gränser så hänvisar jag vidare till dem, så att du som vill kan ge din hjälp i denna svåra situation.
Mina bilder från de syriska flyktinglägren hittar du på www.marialangen.com

Läs hela inlägget »
Illustration/foto: Sverre Sverredal Illustration/foto: Sverre Sverredal

Posted on 2013-05-21 by Sverre
I den årliga tävlingen anordnad av World Press Photo för bästa fotojournalistiska bild vann svensken Paul Hansen, DN-fotograf. Hans bild ”Gaza burial” skildrar begravningståget efter två dödade småpojkar med den manliga delen av släkten trängandes fram i en trång gränd i Gaza. Förtvivlan och sorg utstrålas i de dramatiskt fångade ansiktena hos de sörjande. Dessförinnan hade han också vunnit utmärkelsen ”Årets bild” utdelat av Pressfotografernas Klubb för samma bild.

Problem uppstod dock nyligen då det påstods att bilden är en förfalskning. Eller åtminstone varit utsatt för så omfattande bildbehandling att det bryter mot både tävlingsregler och fotoetiska begrepp.
Paul Hansen har senare, med hjälp av bland annat tävlingsansvariga på WPP kunnat visa att otillåten manipulering inte alls skett och sålunda blivit rentvådd från misstankarna.
Ett tillstånd som kan beskrivas som kris skulle kunna uppstått för ett antal intressenter. Först och främst fotografen som kan komma att misstänkliggöras införas framtida uppdrag och anställningar. Hans arbetsgivare, i detta fall DN, har också ett intresse av att anställda håller sig till reglerna – annars kan läsarna komma lite mindre till tidningen än tidigare.

Tävlingsarrangörerna, Pressfotografernas Klubb respektive World Press Photo, är beroende av att deras regler upprätthålls. Annars kommer intresset för tävlingarna att minska snabbt.
Även allmänheten, d v s den tidningsläsande och bildkonsumerande allmänheten, är intressent. Vårt förtroende till media skulle allvarligt försämras om det visade sig att tidningar tar in bildmaterial som inte visar en ”sann” verklighet.

Som jämförelse kan man studera en liknande historia då den prisbelönte fotografen Terje Hellesö för ett par år sedan ertappades med att ha grovt manipulerat flera bilder. I det fallet var förstås han själv, hans familj och till viss del Naturvårdsverket, som använt en av bilderna i en central kampanj, närmast drabbade. Primära intressenter. Däremot kan man säga att allmänhetens intresse snarast kännetecknades av allmän nyfikenhet snarare än något som i grunden påverkar samhället.
För en organisation som drabbas av en liknande kris är det viktigt att kunna skilja ut de riktiga intressenterna i sammanhanget. Först då kan man effektivt styra kommunikationen så att de gör mest nytta i förhållande till verksamhetsmålen. När media slår upp sina rubriker och allmänhetens nyfikenhet tilltar är det lätt att ryckas med genom snabba kommentarer, aktiviteter i sociala medier och hastigt sammankallade presskonferenser. Då är det klokt om man redan analyserat situationen och gjort en uppskattning av de verkliga skadeverkningarna och definierat vilka de viktigaste intressenterna är.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-05-06 by Sverre
Nu har vi delat ut de första diplomen efter genomförda utbildningar och diplomskrivningar.

En utbildning tar tre dagar att genomföra och innehåller såväl föreläsningar, diskussioner och praktiska övningar. Bland de mest uppskattade inslagen brukar vara när deltagarna ställs inför olika scenarier och får agera ansvarig för kriskommunikation i både planeringsövningar och mediasituationer.

Läs hela inlägget »
Illustration: Sverre Sverredal Illustration: Sverre Sverredal

Posted on 2013-04-22 by Sverre
Den nyss inträffade incidenten över Östersjön då ryska flygplan övade attack på Sverige väcker frågor om kommunikation.  Det intresse som hotas, eller kan komma att hotas, handlar om förtroendet. Sverige ska kunna försvara sitt territorium. Det förtroendet ska både invånarna i landet och utländska intressenter känna och det är Sveriges regering som bär ansvaret för att målet nås. I dagens läge växer dock frågetecknen om såväl ambition som förmåga.

Företrädare för både försvaret och regeringen tonar ner krisläget i stor enighet. Trots det får deras lugnande ord ändå inte något genomslag hos vare sig media, oppositionen eller gemene man.

I lagtexten om Sveriges försvar kan vi bland annat hitta:

  • Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar…
  • Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet…
  • Försvarsmakten ska med myndighetens tillgängliga resurser kunna påbörja en insats omedelbart efter beslut…

 
Det är för de flesta av oss svårt att förstå hur vi ska kunna försvara ”avvisa kränkningar” om vi inte har ett enda flygplan i beredskap en vanlig påskhelg.
Kriskommunikationen borde inriktas på att förklara för oss medborgare att det inte alls är någon fara med Ryssarnas övningar. Vi har inget att frukta och eventuellt vapenskrammel är inte riktat mot oss utan är avsett för någon annan. Kanske är det bara den ryska allmänheten som ska förstå att Ryssland är störst och vackrast?

Ett annat alternativ är att vi tar hoten på allvar och snabbt reagerar genom beslut om skyndsam återupprustning av det svenska försvaret – eller ansluter oss fullt ut till NATO. I det första fallet rör sig dock om en process som kommer att ta många år att genomföra.
I vilket fall bör den svenska regeringen ta osäkerheten på allvar. Som läget är nu stämmer inte ambitionen med förmågan, och sådant ser vi faktiskt – vi vanliga medborgare.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-04-03 by Sverre
Ända sedan koreakriget 1950-1953 har världen förundrats över den märkliga situation som rått på Koreahalvön. På samma gång krig och fred. Svält och överflöd. Sanning och lögn. Ett folk delat på mitten av den 38:e breddgraden.
Det är lätt att dras med när medierna brassar på med krigsrubrikerna. ”Vapenstilleståndet upphävt”. ”Omedelbar krigsrisk”.

Sveriges påverkan vid ett eventuellt krigsutbrott kan vid första anblick verka minimalt. Korea ligger ju trots allt på andra sidan jordklotet och vi borde inte bli måltavla vid tänkbara krigshandlingar. Men verkligheten är en annan. En väpnad konflikt skulle omedelbart dra in USA och om så sker kommer inte Kina, eller för den skull Ryssland, förbli opåverkat. Inte nödvändigtvis så att länderna med full kraft skulle anfalla varandra med kärnvapen, men osäkerheten och misstänksamheten skulle få direkta effekter på världshandeln och ekonomierna. I det läget skulle även Sverige som en liten randstat i sammanhanget, få se sina ekonomiska förutsättningar starkt påverkade.

Retorik – ord och handling
En högstämd och till stora delar obegriplig retorik från Nordkoreas sida gör att de flesta har svårt att förstå meningen med de bombastiska uttalanden vi vant oss från Pyongyang. Oavsett om ledaren heter Kim Il-Sung, Kim Jong-Il eller Kim Jong-Un. Helt klart är att det ömsesidiga misstroendet och osäkerheten mellan de två Koreanska staterna ett flertal gång lett till allvarliga incidenter med flertalet döda till följd.

Även om kriget just nu inte förs med i första hand kanoner och raketer är det ändå i full gång. Det pågår ett helt öppet kommunikationskrig. Kriget om sanningen. Hur det egentligen är.
Kommunikation sker också ordlöst. Genom att flytta en krigsbåt från en plats till en annan kan vi ”uttala” eller förstärka ett tidigare uttalat meddelande. Innebörden kan t ex vara ”om du gör om det där så smäller det”, ”om någon är dum mot dig så räddar vi situationen” eller  ”eftersom vi litar på dig flyttar vi bort våra vapen”.

De som verkligen skulle vilja ha en väpnad konflikt i Korea kan troligen räknas på ena handens fingrar. Alla parter kommer att vara förlorare och vetskapen om detta ligger bakom den enorma koncentration av försvarsanläggningar och militära aktivitet på bägge sidor om 38:breddgraden.
Det är dags för en mer ”vänligt ” sinnad retorik att ta plats. Välja bort framflyttandet av nya starka vapenslag och vidta åtgärder som signalerar avspänning snarare än provokation.

Lyssnandets ansvar
Det talas ofta om avsändarens ansvar när det gäller kriskommunikation. Ett företag i blåsväder ska planera sina insatser optimalt för att tillgodose intressenternas berättigade krav på information. En myndighet ska både informera om alla lagregler och samtidigt stärka sin egen trovärdighet.
Mer sällan berör vi vårt eget ansvar, som mottagare, intressenter eller allmänhet, att själva söka svar på våra frågor.

I fallet med den ständigt pågående Koreakrisen blir det uppenbart. Vi kan till att börja med anta att det i konflikten finns två sidor. (Redan det är ett tveksamt angreppsätt och riskerar att trivialisera frågorna.) På ena sidan av 38:e breddgraden hittar vi Nordkorea, ensamt isolerat och med nära nog inga kommunikationskanaler till omvärlden. På den andra sidan finns resten av världen. Där finns vi som förfogar över otaliga kanaler, journalister, TV-bolag och webbpublikationer. Här duggar nyheterna tätt. Vi får dagligen i krigsrubrikstil serverat vad Nordkorea gjort, sagt och menat.

Informationen når oss när vi öppnar datorn och kollar Aftonbladet, SVT eller BBCs nyhetssändningar. Eller slår upp morgontidningen. Varje nyhet kommer från ”vår” sida av konflikten. Få av oss behärskar koreanska och även om vi gjorde det, skulle vi bara få tillgång till det som Sydkoreanska medier eller myndigheter rapporterar om det som görs och sägs i Nordkorea. Direktrapporter från Nordkorea är så gott som obefintliga. Hur ska vi då göra för att bedöma det som sägs? Behöver vi ens ifrågasätta det som står i tidningarna?

Kommunikationskriget pågår redan
Det talas ofta om retorik. Med det menar man oftast det som sägs. Den text som framförs, skriftligt eller muntligt. Retoriken är dock vidare än så. Den omfattar allt som ackompanjerar texten. Uttryck, plats där det framförs, utseende i bilder, hotfulla rörelser med mera. Om man påstår att en stat har en retorik måste man också ta med hela den statens totala agerande i sammanhanget. Trupprörelser, handelshinder, viseringstvång är delar av den sammanlagda retoriken som har ett gemensamt syfte. Det som sägs och det som görs har lika stor betydelse.

I grunden kan vi inte bestämma hur en motpart ska tänka, säga eller agera. Men vi kan påverka vårt eget handlande. Kim Jong-Un och hans företrädare har omväxlande kallats galningar, okunniga eller rent ondskefulla. Med sådana vill man väl helst inte prata alls. Om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att Kim är en kärleksfull familjefar som över allt annat i världen vill leda sina landsmän till en trygg framtid utan risk för svält, krig eller umbäranden. Skulle det påverka vårt sätt att se på  kommunikationen? Att i det läget samla ihop ytterligare flygplan och krigsskepp längs gränsen till Nordkorea innebär säkert ett budskap till Kim. Men budskapet passar inte ni  i hans strävan efter att leva i trygghet och harmoni med omvärlden. Snarare stärker det den del av honom som har ett vakande öga till en eventuellt fientlig omvärld.

Kommunikationskriget är redan i full gång. Gränsen till militära handlingar finns inte längre.
Trappa inte upp ordkriget.
Uttala förtroendefulla meningar.
Dra tillbaka en stridsvagn.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »
Foto: Maria Langen Foto: Maria Langen

Posted on 2013-03-14 by Sverre
Fritidsresor har just lanserat paketresor till Burma. Inget konstigt med det. Bra att fler nu ges tillfälle att se landet som varit stängt för de flesta under lång tid. Den hårda militärregimens framfart mot medborgarna resulterade i hårda sanktioner från omvärlden och framförallt väst. Huvudmålet med sanktionerna var att den styrande regimen inte skulle stödjas. Men inte bara statliga företag omfattades av aktionerna.  Ett antal enskilda individer har också namngivits som särskilt ”bannlysta”. Det gällde affärsmän med mycket nära kopplingar till regimen. Dessa affärsmäns företagsgrupper redovisades i öppna listor av bl a EU för att ingen aningslös investerare skulle lockas in i uppgörelser som skulle kunna gynna regimen och dess nära allierade.

För bara något år sedan hävdes de flesta av sanktionerna (med undantag för vapenaffärer och liknande) och Burma – eller Myanmar som det heter på burmesiska – har åter öppnats för västturister, handel och investeringar. Det nya synsättet från väst grundar sig i stort sett på ett uttalande från Aung San Suu Kyii, fredsprisbelönad oppositionspolitiker, som gjordes i en intervju för Lonely Planet. ”I think the NLD [National League for Democracy, the main opposition party] came to that decision about six to seven months ago. We are not in favour of group tourists, but we don’t mind if individuals come to Burma. Foreign tourists could benefit Burma if they go about [their travels] in the right way, by using facilities that help ordinary people and avoiding facilities that have close links to the government. If [tourists make the effort] to meet people working for democracy, then it might help.”  Uttalandet ligger till grund för såväl NLDs synsätt som de nya direktiven från EU. Det präglar också Fritidsresors förhållningssätt när man nu öppnar för solsemester i Burma.
– Vår produktion präglas av småskalighet och respekt för lokalbefolkningen. Bland annat är allt boende i badorten Ngapali förlagt till privatägda hotell, säger Lottie Knutson i pressreleasen från Fritidsresor.

Mycket i Burma är sig dock likt från sanktionstiden. Den gamla regimen sitter till stor del kvar vid makten och de som gynnats av regimen sitter fortfarande kvar som ägare av de stora företagen och industrikonglomeraten.

I Burma är det svårt att få fram information. IT-revolutionen är långt ifrån genomförd och det mesta måste lösas på plats när man ska göra affärer eller sluta avtal. Fritidsresor har enligt uppgift varit i landet i ett par år för att förbereda och undersöka marknaden. En talesperson berättade att man både själva och genom burmesiska agenter agerat för att få fram uppgifter om ägandeförhållanden. Det har varit viktigt att knyta till sig samarbetspartners, hotell och transportföretag som uppfyller kravet på ”småskalighet och privatägda hotell”. Detta då risken att förknippas med regimen i Burma eller dess hantlangare definitivt ska undvikas.

Just därför känns det märkligt att det ena av Fritidsresors två ”privatägda” hotell på den burmesiska solkusten inte alls verkar vara så ”småskaligt”. Även om det inte finns så mycket information tog det inte lång stund vid datorn att få fram följande.

Amata Resort & Spa ägs av Amata Hotels Group. Denna hotellkedja äger också hotell på andra orter och har huvudkontor i Rangoon – nära en timmes flygresa från den mysiga familjestranden vid Indiska Oceanen. Reda här känns gynnandet av den lokala befolkningen och småskaligheten lite mindre framträdande. Hotelldirektören, som tycks ha haft förmånen att få sin utbildning i USA (under 90-talet då sanktionerna var som strängast), heter Win Aung. Win Aung är ett ganska vanligt namn i Burma och bärs t ex av huvudägaren till Dagon International. Denne Win Aung är en av de namngivna individerna som figurerat i EU:S listor för nära samröre med regimen och som man avrådde från affärer med.

Vår Win Aung, hotelldirektören är medlem i Myanmar Hotelier Association – ett organ bestående hotellägare i Burma. Han är dessutom med i organisationens ”Central Executive Committee”. Och vem hittar vi som beskyddare av hela denna statligt inrättade organisation om inte den andre Win Aung – han som var svartlistad och definitivt är förknippad med regimen.

Min poäng är inte att leta syndabockar och peka på fel i upplägget med resor till Burma. Snarare att belysa svårigheten att utfärda ett löfte om hög moralisk svansföring i ett sammanhang där bevisföringen blir svår. Det är lätt att ifrågasätta sakförhållandena och man kan falla ”på eget grepp”. På liknande  sätt har Telia hamnat i svårigheter när man ville göra miljardaffärer med ett av världens mest korrupta länder och samtidigt följa sina egna etiska regler och svensk korruptionslagstiftning.
Sannolikt har Fritidsresor redan ett färdigskrivet pressmeddelande i beredskap där man förklarar att de inte alls kan garantera att inte en krona hamnar i regimens fickor och att alla indikationer pekat på att detta hotell visst är privatägt och småskaligt. Att bevisa något annat utan att få ägarnas medgivande blir svårt. Och ägarna i Burma har all anledning att få det att se bra ut enligt de utländska investerarnas agenda och de fina etiska riktlinjerna.
Sverre Sverredal

Not: Fritidsresor har bytt namn till TUI efter det att detta inlägg publicerades

Foto: Maria Langen
Foto: Maria Langen
Läs hela inlägget »
Illustration: Sverre Sverredal Illustration: Sverre Sverredal

Posted on 2013-02-28 by Sverre
I början av året fick vi höra att SVT i och med övergången till datordisturibuerad TV kommer att ta betalt från datorägare. Chefen Eva Hamilton sa då att man skulle hålla en ”låg profil” när det gäller att driva in de nya avgifterna. Detta med tanke på att det pågår en översyn av  TV:s finansiering i sin helhet.

Förespråkarna för ett bibehållande av licensmodellen för finansieringen använder i huvudsak argumentet att värna om TV:s oberoende. Oberoende från staten är det viktigaste menar man. Det är förstås vällovligt. För vem vill ha en stats-TV som lydigt inrättar sig i den styrande majoritetens önskemål om profil på program, nyhetsrapportering och – granskning av statsapparaten. Det är ju så man framställer det och drar lite försiktigt paralleller till hårda regimers statstelevision (Nordkorea, Kina, Burma m fl) eller populistisk tutt-TV (Italien). Några sådana ytterligheter vill vi naturligtvis bli förskonade från.

Licensmodellen i fel sekel
Är det då den enda vägen att göra som vi alltid gjort ända sedan rundradions tid på 20-talet? Faktum är att det hänt en del både vad gäller utbudet och tekniken. Det borde innebära att licensmodellen måste omprövas eller i alla fall moderniseras. Varför då? Jo, TV finns i denna tappning i allmänhetens tjänst. Det är för att tjäna allmänheten som det är viktigt att förhålla sig fri från påverkan från politiker och statsapparat. Allmänheten ska kunna lita på att TV förmedlar en bild obesudlad av de styrande. Det handlar om förtroende. Och visst är det lite ruskigt att konstatera att Sverige var ett av de sista i Västeuropa att få privatägd kommersiell radio och kommersiell tv. Mindre än 20 år sedan!
Förtroendet är det modellen kommer att falla på. I den stund allmänheten, du och jag, börjar tvivla på rättmätigheten i systemet, påverkar det inte bara vår åsikt om vad det är värt i pengar att få titta på TV. Det påverkar också vår syn på STV som den goda kraften i samhället. Man kan inte ha en ”Public service” som kör över medborgarna med ett orättfärdigt debiteringssystem och i nästa stund påstå sig vara allmänhetens tjänare i granskningen av makten.

Vad innebär SVT:s ”oberoende” ?
”SVT är ett oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst. Bara SVT:s ledning fattar beslut om programutbud och programinnehåll. ” står det på SVT:s hemsida.
”Alla som sänder tv eller radio i Sverige lyder under radio- och tv-lagen. ”
”Sändningstillstånd och anslagsvillkor som utfärdas av regeringen efter beslut i riksdagen.”
”Riksdagen bestämmer avgiften.”
Visst får man väl ändå intrycket att beroendet av politikers beslut är ganska stort…
SVT  ägs av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Stiftelsens syfte är att främja programbolagens oberoende.
Bland stiftelsens 13 ledamöter finner vi 12 politiker och en journalist (som vuxit upp i de egna leden SR, och SVT).  Det är dessa som ska se till att ”oberoendet” ska tryggas.
Själva debiteringsapparaten sköts av ett dotterbolag till SR/SVT/UR nämligen Radiotjänst som vi känner igen från licensfakturorna. Radiotjänst förklarar på sin webbplats vad man gör – och hur.
Vissa uttryck är mer stötande än andra. Vad tycker man t ex om ”Du kanske inte tittar på tv? Du ska ändå betala.” Ja, inte är det ägnat att stärka förtroendet för licensmodellen direkt.
En gissning är att de flesta datorägare som inte samtidigt är TV-innehavare med alla medel kommer att försöka undvika att beskattas.  Kanske kan det till och med få en spridningseffekt till oss andra som hittills pliktskyldigt betalat vår TV-skatt (”licens”). För nu framträder det fullt tydligt att vi har ett system som varken är anpassat till den tekniska miljö vi lever i eller fyller de mest basala krav på acceptans hos dem ”Public service” finns till för.

Saken blir inte bättre av att SVT:s chef talat om den ”låga profilen” samtidigt som ett av dotterbolagen nu rullar igång med debiteringsmaskinen.

SVT, SR och UR själva bör inte lastas för problematiken även om man kan önska sig en medborgaranpassad kommunikation. Ansvaret ligger till fullo på den politiska sidan och det är hög tid att vi presenteras ett förslag till finansiering av våra Public service medier som både säkrar mediernas självständighet OCH har ett folkligt stöd. Det måste också vara ett system som passar dagens tekniska förutsättningar – inte en modell från förra seklets första hälft!
Och jag tror inte vi får se Janne Josefsson, SVT:s främste granskare, granska SVT:s finansiering…
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-01-17 by Sverre
TeliaSonera har anklagats för att ha mutat sig till affärsmöjligheter i Uzbekistan. Historien har ”Uppdrag Granskning” grävt fram och nu är rättmaskineriet igång. Liksom press, bloggar och insändare. TeliaSoneras varumärke hotas.
I dagarna har Svea Hovrätt bedömt att det förmodade brottet, åtminstone delvis, har begåtts i Sverige och i så fall kan prövas av svensk domstol. Däremot har rätten inte uttalat sig om skuldfrågan. Detta kommer efter Hovrättens utslag nu att tas upp i Tingsrätten.

Vad Telia gjort sig skyldig till är dock inte i första hand ett juridiskt övertramp. Det handlar främst om ett moraliskt handlande som står i strid med vad TeliaSonera kommunicerar i form av ”Group Code of Ethics and Conduct”.

TeliaSonera has a long history of success as a result of fair and ethical business practices. We
support international standards on human rights, labour conditions, the environment and
anticorruption…
- … It is our objective to be a clean company and a good corporate citizen, living by the letter and spirit of the law.

Och här någonstans börjar svårigheterna för TeliaSonera – liksom för många andra företag som vill visa sin vilja att vara en ”god medborgare”. Att följa en strikt reglerad lag eller förordning är något som kan prövas i domstol om det skulle uppstå frågetecken. Påföljder och straff är kända på förhand och alla inblandade vet vad som gäller. När ett företag å andra sidan säger sig vilja följa ”international standards” eller ”spirit of the law” blir det otydligt. Uttalandet – eller löftet – är ägnat att ge oss en tro att TeliaSonera är ett ärligt och pålitligt företag. Så pålitligt till och med, att man följer även outtalade regler. Allmänheten ska få känslan av att allt sköts på ett bra sätt även när det inte går att avgöra i strikt juridisk mening. Och hur ska det då avgöras? Jo, dessvärre, på samma outtalade sätt som löftet ges. Det räcker med att allmänheten TROR att det stämmer. Eller, som det nu har blivit, INTE tror på TeliaSonera. Det blir omöjligt att logiskt bevisa att löftena hållits.

Skulle trots allt TeliaSoneras företrädare i en juridisk process befinnas vara oskyldiga till anklagelserna, kommer känslan av mygel ändå dröja kvar. I och med den avgjorda rättsaken är också bolagets möjligheter till upprättelse hos allmänheten uttömda. Någon ytterligare objektiv genomlysning kommer knappast att göras.

Vad man i allmänhet har för uppfattning är mycket svårt att förändra och handlar framför allt om känslomässiga argument. Logiska eller faktaargument räcker inte långt när det handlar om att förändra tron och förtroendet. I synnerhet inte om argumenten framförs av den som anklagas (TeliaSonera).
Om vi för en stund förutsätter att de formella anklagelserna stämmer, d v s att TeliaSonera verkligen mutat sig fram i Uzbekistan och gjort det medvetet. Vad skulle bolaget då göra för att hantera sin kriskommunikation på bästa sätt?

Ett första – och närmast obligatoriskt – steg är att erkänna sakförhållandena. Visar det sig dessutom att man ”mörkat” i avvaktan på den juridiska processen kommer det att bli svårhanterat.
Bestickning och mutbrott handlar om individuellt ansvar och det blir därför nödvändigt för TeliaSonera att vidta åtgärder beträffande de skyldiga personerna. Så långt de formella anklagelserna.
När det handlar om den moraliska sidan, den som avspeglas i bolagets ”Group Code of Ethics and Conduct” kan det också bli nödvändigt att ansvar utkrävs av högre chefer – kanske på allra högsta nivå. Oavsett om de själva deltagit i de klandervärda handlingarna. Redan tidigare har koncernchefen sagt att han avgår om det visar sig att mutanklagelserna stämmer.

Det är bra att associeras med goda moraliska värden, men det är svårt att bevisa att man verkligen håller vad man lovar. Och företag med global verksamhet, där man möter ett brett spektrum av affärskulturer, får fundera en extra gång på vad begreppet ”international standards” innebär.
Ett löfte bör vara konkret, tydligt och möjligt att följa upp med objektiva metoder. Så är det sällan när det handlar om etik, moral och värderingar.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »