Krisberedskap

Sverredal & Langen arbetar främst förberedande och förbyggande med krisberedskap, proaktiv krishantering och kriskommunikation. Vi ser det som framgångsfaktorer när olika verksamheter ska förändras, utvecklas och förvaltas.
Genom att planera, genomföra risk- och sårbarhetsanalyser, utbilda, samarbeta och öva kan vi stärka olika aktörer i näringslivet och vårt samhälle.

Föreningen Krisinstitutet

Sverre Sverredal och Maria Langen är grundare av den ideella intresseföreningen Krisinstitutet (tidigare Svenska Institutet för Kriskommunikation). 
Krisinstitutet erbjuder medlemskap till dig som vill engagera och utveckla din kompetens tillsammans med andra experter inom krishantering, kommunikation och beredskap.
Föreningen kvalitetssäkrar även utbildningar, som diplomeringen i kriskommunikation, inom området. Sverredal & Langen tillhandahåller utbildningar i linje med Föreningen Krisinstitutets koncept.

Krisinstitutets utvecklingsresa 
Svenska Institutet för Kriskommunikation (Krisinstitutet) etablerades 2009 i syfte att:

  • Förebygga kriser – för att skydda värden som varumärken, tillgångar och människor!
  • Effektivisera kriskommunikation – för att skapa trygghet och lindra effekterna av en kris!
  • Bearbeta kriser – för att människor ska få stöd att komma vidare ur krisen!
  • Lära av kriser – för att höja kompetens och utvecklas genom erfarenheter!

Under 2017 utvecklades verksamheten och Svenska Institutet för Kriskommunikation ombildades till en ideell intresseförening. Ny styrelse och nytt namn:  Föreningen Krisinstitutet.

Föreningen Krisinstitutets verksamhet 2017-2019 är inriktad på kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan medlemmar och andra intressenter. Utbildningskonceptet med diplomering och certifiering utvecklas löpande. 

Mer information om Föreningen Krisinstitutet via Krisinstitutets webbplats

Kriskommunikation - att leda i blåsväder, förlag Sanoma Utbildning (december 2012). Författare Sverre Sverredal och Maria Langen. Boken kan köpas via nätbokhandlare som Adlibris och Bokus (länk)

Krisinstitutet arkiv 2009-2017

2013 > 04

Illustration: Sverre Sverredal Illustration: Sverre Sverredal

Posted on 2013-04-22 by Sverre
Den nyss inträffade incidenten över Östersjön då ryska flygplan övade attack på Sverige väcker frågor om kommunikation.  Det intresse som hotas, eller kan komma att hotas, handlar om förtroendet. Sverige ska kunna försvara sitt territorium. Det förtroendet ska både invånarna i landet och utländska intressenter känna och det är Sveriges regering som bär ansvaret för att målet nås. I dagens läge växer dock frågetecknen om såväl ambition som förmåga.

Företrädare för både försvaret och regeringen tonar ner krisläget i stor enighet. Trots det får deras lugnande ord ändå inte något genomslag hos vare sig media, oppositionen eller gemene man.

I lagtexten om Sveriges försvar kan vi bland annat hitta:

  • Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar…
  • Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet…
  • Försvarsmakten ska med myndighetens tillgängliga resurser kunna påbörja en insats omedelbart efter beslut…

 
Det är för de flesta av oss svårt att förstå hur vi ska kunna försvara ”avvisa kränkningar” om vi inte har ett enda flygplan i beredskap en vanlig påskhelg.
Kriskommunikationen borde inriktas på att förklara för oss medborgare att det inte alls är någon fara med Ryssarnas övningar. Vi har inget att frukta och eventuellt vapenskrammel är inte riktat mot oss utan är avsett för någon annan. Kanske är det bara den ryska allmänheten som ska förstå att Ryssland är störst och vackrast?

Ett annat alternativ är att vi tar hoten på allvar och snabbt reagerar genom beslut om skyndsam återupprustning av det svenska försvaret – eller ansluter oss fullt ut till NATO. I det första fallet rör sig dock om en process som kommer att ta många år att genomföra.
I vilket fall bör den svenska regeringen ta osäkerheten på allvar. Som läget är nu stämmer inte ambitionen med förmågan, och sådant ser vi faktiskt – vi vanliga medborgare.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »

Posted on 2013-04-03 by Sverre
Ända sedan koreakriget 1950-1953 har världen förundrats över den märkliga situation som rått på Koreahalvön. På samma gång krig och fred. Svält och överflöd. Sanning och lögn. Ett folk delat på mitten av den 38:e breddgraden.
Det är lätt att dras med när medierna brassar på med krigsrubrikerna. ”Vapenstilleståndet upphävt”. ”Omedelbar krigsrisk”.

Sveriges påverkan vid ett eventuellt krigsutbrott kan vid första anblick verka minimalt. Korea ligger ju trots allt på andra sidan jordklotet och vi borde inte bli måltavla vid tänkbara krigshandlingar. Men verkligheten är en annan. En väpnad konflikt skulle omedelbart dra in USA och om så sker kommer inte Kina, eller för den skull Ryssland, förbli opåverkat. Inte nödvändigtvis så att länderna med full kraft skulle anfalla varandra med kärnvapen, men osäkerheten och misstänksamheten skulle få direkta effekter på världshandeln och ekonomierna. I det läget skulle även Sverige som en liten randstat i sammanhanget, få se sina ekonomiska förutsättningar starkt påverkade.

Retorik – ord och handling
En högstämd och till stora delar obegriplig retorik från Nordkoreas sida gör att de flesta har svårt att förstå meningen med de bombastiska uttalanden vi vant oss från Pyongyang. Oavsett om ledaren heter Kim Il-Sung, Kim Jong-Il eller Kim Jong-Un. Helt klart är att det ömsesidiga misstroendet och osäkerheten mellan de två Koreanska staterna ett flertal gång lett till allvarliga incidenter med flertalet döda till följd.

Även om kriget just nu inte förs med i första hand kanoner och raketer är det ändå i full gång. Det pågår ett helt öppet kommunikationskrig. Kriget om sanningen. Hur det egentligen är.
Kommunikation sker också ordlöst. Genom att flytta en krigsbåt från en plats till en annan kan vi ”uttala” eller förstärka ett tidigare uttalat meddelande. Innebörden kan t ex vara ”om du gör om det där så smäller det”, ”om någon är dum mot dig så räddar vi situationen” eller  ”eftersom vi litar på dig flyttar vi bort våra vapen”.

De som verkligen skulle vilja ha en väpnad konflikt i Korea kan troligen räknas på ena handens fingrar. Alla parter kommer att vara förlorare och vetskapen om detta ligger bakom den enorma koncentration av försvarsanläggningar och militära aktivitet på bägge sidor om 38:breddgraden.
Det är dags för en mer ”vänligt ” sinnad retorik att ta plats. Välja bort framflyttandet av nya starka vapenslag och vidta åtgärder som signalerar avspänning snarare än provokation.

Lyssnandets ansvar
Det talas ofta om avsändarens ansvar när det gäller kriskommunikation. Ett företag i blåsväder ska planera sina insatser optimalt för att tillgodose intressenternas berättigade krav på information. En myndighet ska både informera om alla lagregler och samtidigt stärka sin egen trovärdighet.
Mer sällan berör vi vårt eget ansvar, som mottagare, intressenter eller allmänhet, att själva söka svar på våra frågor.

I fallet med den ständigt pågående Koreakrisen blir det uppenbart. Vi kan till att börja med anta att det i konflikten finns två sidor. (Redan det är ett tveksamt angreppsätt och riskerar att trivialisera frågorna.) På ena sidan av 38:e breddgraden hittar vi Nordkorea, ensamt isolerat och med nära nog inga kommunikationskanaler till omvärlden. På den andra sidan finns resten av världen. Där finns vi som förfogar över otaliga kanaler, journalister, TV-bolag och webbpublikationer. Här duggar nyheterna tätt. Vi får dagligen i krigsrubrikstil serverat vad Nordkorea gjort, sagt och menat.

Informationen når oss när vi öppnar datorn och kollar Aftonbladet, SVT eller BBCs nyhetssändningar. Eller slår upp morgontidningen. Varje nyhet kommer från ”vår” sida av konflikten. Få av oss behärskar koreanska och även om vi gjorde det, skulle vi bara få tillgång till det som Sydkoreanska medier eller myndigheter rapporterar om det som görs och sägs i Nordkorea. Direktrapporter från Nordkorea är så gott som obefintliga. Hur ska vi då göra för att bedöma det som sägs? Behöver vi ens ifrågasätta det som står i tidningarna?

Kommunikationskriget pågår redan
Det talas ofta om retorik. Med det menar man oftast det som sägs. Den text som framförs, skriftligt eller muntligt. Retoriken är dock vidare än så. Den omfattar allt som ackompanjerar texten. Uttryck, plats där det framförs, utseende i bilder, hotfulla rörelser med mera. Om man påstår att en stat har en retorik måste man också ta med hela den statens totala agerande i sammanhanget. Trupprörelser, handelshinder, viseringstvång är delar av den sammanlagda retoriken som har ett gemensamt syfte. Det som sägs och det som görs har lika stor betydelse.

I grunden kan vi inte bestämma hur en motpart ska tänka, säga eller agera. Men vi kan påverka vårt eget handlande. Kim Jong-Un och hans företrädare har omväxlande kallats galningar, okunniga eller rent ondskefulla. Med sådana vill man väl helst inte prata alls. Om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att Kim är en kärleksfull familjefar som över allt annat i världen vill leda sina landsmän till en trygg framtid utan risk för svält, krig eller umbäranden. Skulle det påverka vårt sätt att se på  kommunikationen? Att i det läget samla ihop ytterligare flygplan och krigsskepp längs gränsen till Nordkorea innebär säkert ett budskap till Kim. Men budskapet passar inte ni  i hans strävan efter att leva i trygghet och harmoni med omvärlden. Snarare stärker det den del av honom som har ett vakande öga till en eventuellt fientlig omvärld.

Kommunikationskriget är redan i full gång. Gränsen till militära handlingar finns inte längre.
Trappa inte upp ordkriget.
Uttala förtroendefulla meningar.
Dra tillbaka en stridsvagn.
Sverre Sverredal

Läs hela inlägget »